Juli i Kanada : : 11 juli : : Bonavista och söderut längs östkusten

Dag 2 i Bonavista var grå, men solstolarna i hamnen lyste i solens frånvaro. Jag tror inte att det är många dagar man kan sitta och njuta av solen här. Landskapet är kargt och vinden från havet bister. Vi bodde på en B&B i Bonavista - den drevs av ett par i medelåldern som hade välbetalda jobb i någon storstad på kanadensiska fastlandet. Mannen skötte husen och hustrun drev ett kafé/gourmetrestaurant. De odlade egna rabarber - i trädgården till huset där vi bodde fanns det längsta rabarberland jag någonsin sett! Men så var det inget annat som gick att odla. heller!

 Vi gav oss ut att leta efter Trinity, för det skulle vara ett fint ställe - det var bara det att det fanns minst tre ställen som hette nåt med Trinity. Av en ren slump hittade vi rätt OCH vi hittade vandringsslingan Skerwink Trail, som anses vara en av de finaste vandringarna i Nordamerika och Europa. Det var vackert och dramatiskt och vi både såg och hörde valar därifrån! Och såg linnéor!

På våra irrvägar kom vi också till Elliston, världens jordkällarhuvudstad. Det fanns visst drygt hundra jordkällare i byn. Vi hade inte hjärta att berätta att vi var ganska vana vid fenomenet. 

Ännu en bild från slutet av Skerwink Trail. Största delen av stigen går uppe på platån på bilden. Runt uddarna finns gott om sådana "sea stacks" som syns längst till höger här: höga pelare av sten som blivit kvar efter att vågor, is och vind har gjort sitt. Kustlinjen förändras hela tiden, för berggrunden är av ganska dålig kvalitet och vädrets inverkan är stor. 

När man ser den här bilden kan man fantisera om att det är jordytan som ställt sig på högkant när kontinenterna Europa och Amerika bökat omkring under Jordens ungdom.

Juli i Kanada : : 10 juli : : I och omkring Bonavista

Det blåste längst norrut på Avalon-halvön, vid Bonavista. Venetianaren John Cabot (Giovanni Caboto) sägs ha kommit hit 1497 med ett skepp, St Matthew - första europén näst efter vikingarna som nådde Nordamerika. Exakt var och när han egentligen steg iland är oklart, men inför femhundraårsjubiléet 1997 bestämdes det att skedde på Cape Bonavista. Det byggdes en kopia av hans skepp, som for samma väg över Atlanten från Bristol i England till Bonavista. Kopian ligger nu i en torrdocka i Bonavistas hamn. 

På många ställen där det var klippig och torr mark växte blå svärdsliljor lika frodigt som vitsipporna i den svenska våren. Den här karln i grön vindjacka förekom i min närhet både här och där. Här syns han plåta de vackra blå blomstren.

I de torra klippmarkerna hittade jag även fina fibblor och röllekor som vajade för vinden vid kanten av en vik där stranden rasat ner i havet. De röda kallas rödfibblor eller brandfibblor på svenska och Devil's Paintbrush på engelska.

 Fram på eftermiddagen mojnade vinden och det blev grått i Bonavista. Staden var en viktig hamn för fiske och säljakt, trots att hamnen inte var en skyddad djupvik som så många andra hamnar på Newfoundland. De gula och vita trähusen på andra sidan vattnet är handelshus som handlade med allt från fisk till textilier - det var stora rörelser. I ett av de gula husen finns fortfarande en livsmedelsbutik, men de vita, Ryan Premises, är numera bara museum  - visserligen med souvenirbutik i den gamla lanthandeln.

Juli i Kanada : : 9 juli : : Fågelberg vid Cape St Mary

Fågelberg - nå, det kunde väl vara kul. Nationalpark. Fick man komma in i den utan guide? Jorå, det var bara att knalla in. "Det tar ungefär 20 minuter dit och lika lång tid tillbaka", sa parkvakterna. "Håll er till stigen."

På långt håll såg vi klipporna med något som jag trodde var fågelspillning. Men alla vita fläckarna var ... fåglar. Drygt etthundratusen PAR häckande sjöfåglar. Mest havssula, men också skarvar och olika måsarter. Fåglarna samlas på våren och försommaren, liksom valarna, för att äta av de stora stimmen med småfisk som också samlas längs Newfoundlands kust mot Atlanten.

Ihop med en skock får och några skockar turister vandrade vi ut på fågelklipporna. Fåglarna väsnades och det luktade vansinnigt illa. Men det var mäktigt och många fåglar var det.

Inte många svenskar hade varit före oss och kollat på fågelklipporna.

Havet är stort, himlen likaså. Och grönskan.

Juli i Kanada : : 9 juli : : Whalespotting på St Vincent's Beach

Vi fortsatte västerut runt Avalonhalvöns sydspets. Vi fick tips om att man hade siktat ett 30-tal valar utanför St Vincent's Beach, nära land, dagen före. Så där stannade vi. Det var en lång, vacker sandstrand, men inte ett spår av val såg vi. Bara hav. 

Men det var inte så bara.

Havets puls 

mot stranden.

Tecken i sanden.

 P spanar förgäves efter valar. Längre bort i saltdiset ses en annan karl med mycket längre teleobjektiv som stod på samma fläck i två timmar. Vi strövade fram och tillbaka längs stranden. Det var vilsamt och vackert.

Stranden var en sandbank med en sorts fjord innanför - Holyrood Pond. Fjorden var mestadels avstängd från havet men fick med jämna mellanrum tillskott av saltvatten, vilket gjorde att den hade ovanlig flora och fauna.

Juli i Kanada : : 8 juli : : Från Cape Spear till Trepassey

ISBERG! Jaja, långt borta och smått, men i alla fall. Det här är fyren vid Cape Spear, söder om St John's. Vi hämtade ut hyrbilen och började vår resa utmed halvön Avalons kuster med att besöka den östligaste punkten i Nordamerika - nästan. (Vi var ju inte nere vid vattnet.)

Här siktade vi fler ISBERG! (Det är de små vita fläckarna nära udden långt, långt bort, om nån undrar.)

Här står Jonsson vid den östligaste punkten och spanar ÅT NORR, efter ISBERG! Den intresserade kan ju mata in koordinaterna i sin gps. Isbergen kommer susande ner från Grönland på våren och försommaren, och vi var väl lite sent ute för att få se de riktigt stora, antar jag.

Jonsson tog en bild av ett väldigt fjärran ISBERG och lyckades av en ren slump fånga plasket från en valstjärt på mycket närmare håll! 

(Förklaring: Den lilla vita pricken till vänster om mitten är ett litet isberg -  kanske samma vi såg dagen före - den större vita fläcken i mitten är plasket efter valstjärten.)

Med denna Chevrolet Impala for vi ståndsmässigt vidare söderut från St John's. Vi hade hyrt en bil "typ en medelstor Hyundai" och fick detta vrålåk för samma pris. Det fanns gott om plats för oss och våra väskor!

Även ute på vischan fanns det färgglada hus. Det här huset i Trepassey, en håla långt söderut på Avalon-halvön, var dock inte så piggt. Men det hade en nybyggd kompis som var mycket piggare och grannare. Många f.d. anställda i fiskeindustrin arbetar istället med oljeutvinning och har fått råd att bygga nya hus. Och köpa nya stora pickup-truckar.

Men till och med i denna lilla byhåla finns det ett riktigt postkontor, där den kanadensiska flaggan flammar stolt!

Juli i Kanada : : 7 juli : : Runt Signal Hill

I Kanada kör man med brittisk stavning! Harbour inte harbor. Det här är Quidi Vidi Harbour, en liten by  med en skyddad hamn strax norr om St John's - ingen vet säkert varifrån det konstiga namnet kommer, men det är inte latin, utan något hittepå-namn. Flaggorna är den kanadensiska med lönnlövet till höger och den vänstra är delstaten Newfoundland and Labradors flagga - den ritades av konstnären Christopher Pratt så sent som 1980

Här ser man den oerhört väl skyddade viken som är St John's hamn från Signal Hill. 

Den här östligaste delen av Newfoundland är hela Nordamerikas östligaste del - alltså närmast Europa. På Signal Hill togs den första trådlösa morse-signalen emot från Cornwall i England 1901. Den djupa hamnen med det oerhört smala inloppet är förstås värdefull av många skäl, och användes flitigt av de allierade under andra världskriget.

Från Signal Hill siktade vi vårt första isberg! Det är den vita strimman därborta i Atlanten som Peter pekar på. Jag blev mycket upphetsad och tog många bilder - Peter var mest besvärad över detta. Vi fick se fler dagen efter.

Centrum av St John's med alla godishusen och det stora muséet över Newfoundlands och Labradors historia, The Rooms, som ser ut att sväva över stan. Det är även konstmuseum och där såg vi en fin utställning med målningar av Christopher Pratt, han som hittade på delstatens flagga.

Juli i Kanada : : 6 juli : : St John's Newfoundland

Vi stannade några nätter i St John's, största staden på ön. Där strosade vi omkring och beundrade vackra hus på branta gator, följde några naturstigar i utkanten av stan och hittade riktigt kaffe(!) på ett fint kafé. Vi ägnade oss också åt att fundera och planera vart vi skulle åka när vi fick hyrbilen och vad vi ville se av resten av ön, som är STOR!

En ganska stor del av stans centrala delar är bebyggda med Jellybean Rowhouses. Ursprungligen var det hus byggda i slutet av 1800-talet, efter en stor brand. Så sent som 1977 var det en arkitekt som kom på att man skulle måla de mörka och tråkiga trähusen längs en gata i klara färger - och det blev så populärt att det spred sig som "en förkylning". Fast sen finns det myter om att husen är så färggranna för att fiskarna ska hitta hem i dimman eller bara för att muntra upp sig när vädret är så dåligt som det oftast är. Jellybeans är förstås färggrant gelégodis.

Läs mer om godishusen här